innerskida

"Bromsade in vid macken i Sveg. Där försökte jag med all min makt att koppla ifrån all hjärnaktivitet. Utan framgång. Vad gjorde jag för fel?"

Jag och min underbara familj bestämde oss för att styra v70:n mot sälen för att uppleva en riktig fjällsemester. Skämt och sido, vi åkte från Åre för att hälsa på goda vänner, träffa släkt, komma ifrån byn en stund och dessutom visade prognosen sol i Sälen och regn hemma i Åre.

Underbart, tänkte jag. Sjukt skönt det ska bli att stänga av skallen och njuta som turist.

Turist på en ort och skidanläggning som jag jobbat och levt på i elva år.

Nu är de kända ansiktena färre och en ny generation personal har tagit över, man blir inte igenkänd på samma sätt och jag blir mer och mer anonym. Skönt.

För ett tag sedan skrev jag om "tesen om avstängningsbara semesterhjärnor" i ett blogginlägg, där attackerade jag den stackars ovetande, arrogante turisten i Åre.

Hur tänker de? Hur fungerar de?, tänkte jag.

Plötsligt har jag chansen att se saken ur en annan vinkel. Jag blir nu den lätt förvirrade turisten, sökande och vilsne.

Jag bestämde mig för att ge tesen ett försök. Kunde jag, den infödde turistbranscharbetande fjällbon, simulera ett stadie av total turism. Total avstängning av allt logiskt, rationellt och vänligt tänkande?

Jag tänker försöka.

I Åsarna sprack det.

Vi stannade för att äta lunch och ge Agnes sin mat. Dagens lunch var gräddstuvad pyttipanna med ägg och rödbetor, 75 spänn stycket.

Äggen och rödbetorna var slut i buffén och det tog tiiid att få fram dem. För lång tid kan tyckas.

Jag tänkte att det är det här som utlöser den avstängdes beteende för resten av semestern.

Jag ska prova att bli irriterad över detta rödbetedebackel bara för att finna förståelse för de jag kritiserat. Laddar lite med en brysk min.

En leende medelålders dam smyger fram mitt ibland slevar och pannor i buffén och säger förläget:" -Äggen måste kläckas och betorna ska ju mogna."

Bli arg på henne om ni kan. Hon var ju kul!

Misslyckat. Jag skulle ju skälla ut personalen pga denna tre minuters försening av rödbetor.

Tomas Wassberg satt vid bordet bredvid och väntade snällt. Han har ju ändå lite tyngre meriter än de flesta, och finner sig i detta. Varför skulle inte jag och tureturist då kunna göra detta?

Vi åt upp i lugn takt, alla mådde bra.

Samtidigt han ett sällskap som passerade i minibuss, sörlänningar på konfrerens, äta kissa kaffe röka kissa röka.

På halva våran, och Wassbergs, tid.

Nä, nu åker vi till stressiga Sälen och irriterar oss, tänkte jag, i jakt på resultat i min egensinniga undersökning.

Så långt på resan hade min irritationsnivå inte ens reagerat och då försökte jag ändå koppla bort sociala förmågor och förståelsen för att semester innebär lugn och ro.

På plats i Sälen, mitt hem under elva år, intog vi semesterhjärna-mode.

Parkerade på en stor turistparkering, lastade ur och begav oss mot backen.

Som den sanne fjällturisten följde vi flockbeteendet och sökte oss mot den mest belagda solterassen på Lindvallen, Skilodge. Inte en ledig plats.

Jag tänkte att detta var ett perfekt tillfälle för min tes om den avstängda semesterhjärnan.

Här har jag ett superläge att bli irriterad över bristen på platser, felaktigheterna i Skistarkatalogerna och nonchalansen i personalen.

"-Hej och välkommen till Skilodge", säger en leende genuint välkomnande tjej i enterén.

"Kan jag hjälpa till med något? Vilket sött barn ni har, ska jag ordna en stol till henne?"

Bli arg på henne om ni kan. Hon såg ju hur söt min dotter är. Vad svarar jag, trots att jag vill ha all avlastning vi kan få?

"-Tack det var snällt, men vi fixar det ändå..."

Är jag dum i huvudet?? Jag skulle ju irriteras på deras påflugenhet och bristande service eftersom de var tvungen att erbjuda en stol. Den skulle ju stå där ändå!

Så här långt verkar jag ju vara den perfekta turisten. Glad, nöjd och mottaglig.

Måste försöka hårdare.

Vi möter upp min svägerska i baren, inomhus. Ute är det klarblått och varmt.

Jag borde bli förbannad över platsbristen på uteserveringen. Försöker...

Har suttit i bilen hela dagen, varmt och stelt.

Ganska skönt att slå sig ned i inomhussvalkan.

Fasen också... skulle ju irriteras...

Andra dagen gav jag mig ut i skidsystemet.

Laddade för att skälla ut någon stackars artonårig säsongare för att det tog förtiofem minuter i liftkön.

Gled in i liften utan stopp. Inte en människa före.

Log mot säsongarna och tackade artigt för att de satte bygeln mot mina semesterskinkor med ett "-God tur!".

Bli arg på dem om ni kan.

Ni börjar nog förstå var jag vill komma med detta.

Jag försökte se brister i min upplevelse i Sälen, utan att jag skulle ha en otrevlig upplevelse.

Mest för undersökningens skull, men fann inga.

Jag blev dock irriterad till den gräns att jag höll på att spricka när kom till parkeringen och upptäckte en gigantisk repa och buckla på vår förardörr efter efter par skidor, men det var ju inget jag kunde påverka överhuvudtaget då den skyldige smitit med skammen i sin sin Q7a.

Förutom detta hade jag en fantastisk upplevelse i Sälen. Avslappnat och skönt i eget tempo med släkt och vänner i fantastiskt väder.

Det gick inte att bli irriterad på bemötande, service eller områdets effektivitiet.

Jag njöt. Med alla försök att stänga av hjärnan.

Jag försöker att förstå varför min enkla hjärna inte kunde slås av helt.

Det borde ju inte vara omöjligt, man är ju inget historiskt geni precis.

Man försökte ju.

Då slog det mig, jag har en back-up.

Som vilken superdator som helst har jag en back-up.

När vardagsfunktionerna, det sociala tänkandet, uppförandet och allmänt hyfs tvingas att stängas ned tar min back-up över.

En del av hjärnan som står för det sunda förnuftet och det enkla tänkandet. En del av hjärnan som inser innebörden av tacksamhet och tålamod. Vänlighet och empati.

Min back-up tog över. Det betyder att jag lyckades stänga av semesterhjärnan.

Skillanaden mot den stressade år-efter-år-fjällturisten och mig i detta läget är inte att hans hjärna slås av, utan att min hjärna hade en back-up.

Av erfarenhet från denna turismens virrvarr och vardag har min hjärna sorterat ut godbitarna och gett mig förmågan att uppskatta små men betydelsefulla fragment som kanske skulle göra den stressade semesterfiraren galen.

Plötsligt förstod jag att min mångårigt genomarbetade tes om avstängningsbara semesterhjärnor inte stämmer...

Det handlar om vår back-up.

Eller avsaknaden av den. Avsaknaden är boven i dramat.

Inte är väl alla elaka, säsongarhatande, boendeirriterade, vädermissnöjda och allmänt negativa som besöker oss? Nej, få är, men många saknar denna back-up.

Den som ger oss en snärt på flinten och säger "-Kliv in i matchen, pysen, han var ju trevlig! Solen skiner ju och din dotter lärde sig att svänga till höger idag... Dessutom var ju ölen kall och fantastisk trots att du fick stå upp i eftermiddagssolen...!"

Tänk om den fungerade hos alla....

Min undersökning är nu över. Jag ser plötsligt ett ljus och hopp för dessa negativa, stressade och irriterade människor som fortfarande förpestar våra semesterorter.

Ge din back-up en chans att aktiveras.

För vår skull.

För din skull.

För din familjs semesterupplevelses skull.

Tack.

"Nu kommer du olägligt. Vi väntar finbesök från Stockholm, vi."

-Hedlund, Brännströms mekaniska.

För en vecka sedan flög min underbara fru och min lilla sockersöta dotter till fjollträsk.

Eller snarare till en trevligare del i förorten, Vallentuna, för att hälsa på familj och vänner och för att se "människor". Samtidigt vallfärdar dessa "människor av en annan sort", stockholmarna, mot Åre för att inta byn, mer eller mindre aggressivt, i något som de vill benämna som "fira sportlov".

Att fira sportlov var under min ungdom, ja det var ett tag sedan, att fara till Sälen och åka lite skidor utan att behöva träna i orytmiskt amatörtränarmässiga banor, grilla i backen och invänta den härliga hemlagade massmiddagen i vår hyrda timmerstuga med härligt överdrivna furudetaljer.

Tio minuter i liftkön var skandal. Vad hade hänt med de svenska fjällen?

Skulle turismens hets ta död på den svenska skidsjälen med dessa massinvasioner som skapade dessa tiotals meter långa liftköerna?

Ack så lite vi visste.

Plötsligt stod vi, skidsverige, där . I ett jul/nyår, sport och påsklovskaos som ingen fri skidsjäl under tidigt nittiotal kunde förutspå.

Servicekrav utom denna värld, arga och besvikna toner i uthyrnings- och liftkortsköer, kompensationskrav för att stugan vätter åt norr och inte åt en klarblå himmel som i katalogen... stackars Stora börsnoterade skidresortföretag.

Eller not.

Pengarna lockade Stackars stora börsnoterade skidresortföretag att maxa anläggningarna med besökare. Sängarna räcker, hyrskidorna räcker men räcker tålamodet?

"Finns det hjärterum, finns det stjärterum", sägs det... Sanningen i branschen är snarare "Finns det konton att fylla, finns det liftkort att sälja"....

Miljoner kronor läggs ner på marknadsföring mot våra vänner i öst ryssarna, söderöver mot holländare och västerut mot Churchills arvingar.

Med enkla metoder, bilder på tomma och fantastiskt pistade backar, hotellrum där allt är serverat och en väderlek, sol, lockar de mer gäster än skidsystemet kan hantera.

Okej, jag ska inte gå i krig mot Stackars stora börsnoterade skidresortföretag och säga att skidsystemet inte kan ta dessa människor. Om det är sol. Om det är vindstilla. Om nedisningen inte upphört och alla åker jämnt fördelat över alla liftar.

Då kan det gå.

I Sverige, och framförallt i Åre har vi ett liiite speciellt klimat.

Det har tillochmed gjorts en film om fenomenet nedisning på Åreskutan och vilka fördröjningar detta kan ge på liftlogistiken. Sedan har det en viss tendens att blåsa i Åre.

Vanligtvis betyder detta stängda liftar. Kanske lite avstängda nedfarter i vm-området som grädden på moset?

Bäddarna är i alla fall fullbelagda och betalda.

Jag lider med turisten. Jag lider med bybon eller säsongaren som ska ta hand om turistens lidande. Jag lider med local riders...

Fenomenet går inte att förhindra, det har satts i allt för snabb rullning. Bara att konstatera.

Vi som levt i branschen i många år har likt kackerlackor anpassat oss till situationen.

Face it, "goda dagar är förbi", som Petter rappade.

Det var så jag tänkte idag, på lunchen. "Fasen vad bitter jag låter" tänkte jag...

Något positivt händer väl i fjällen ändå? Något som utvecklar och bryter mönstret.

Jorå, det händer grejer. Åre SLK är en klubb och organisation som ska primeras i alla sammanhang. Fantastiskt engagemang och organisationskunskap när det gäller världscup och framförallt det fantastiska alpina vm vi upplevde i Åre.

Förra helgen levererade Åre Slk:s freestylesektion ytterligare ett magiskt bra världscupsarrangemang i puckelpist, rankat som det bästa i europa, topp fyra i världen.

Otroligt starkt.

Sån´t lockar internationella gäster till Åre. Superbra.

Det enda som saknas är kapacitet...

Okej, vi har satt oss på kartan med otroliga arrangemang, inklusive Jon Olsson´s sjukt bra tävling, men var har vi räknat med lille sportlovsfiraren? Ska han vara glad att han får köa till samma backe som Anja vann guld i för ett par år sedan? Backen som Jon satte en d-spin 720 eller puckeln som han såg Alex Billadou vinna i på svt. Även om det tar förtiotvå minuter varje liftkö?

Ska han vara glad om han lyckas klämma in ett lunchrestaurangbesök under veckan? Ska han vara glad för att hans barn får vara en av tolv i en nybörjargrupp i skidskolan?

Nej. Jag hade inte varit glad.

Nu bor jag här, kan alla genvägar och vet hur jag slipper kaoset.

Hade jag varit Ture-turist hade jag vänt Q7:an och svängt av mot Branäs eller någon annan liten, gemytlig anläggning. Men så funkar inte Q7:or. De är förprogrammerade att gå till den hetaste skidorten i Sverige.

Oavsett trängsel. Kanske är det det man vill ha?

På min smekmånad i Thailand förundrades jag varje dag av engelsmännens val av mat.

Hamburgare, fish´n chips.

Att anpassa sig finns inte för vissa. Inte heller under ett sportlov.

Aldrig något inhemskt beteende , aldrig något av det fantastiska som det lokala kunde erbjuda.

Ser mönstret. De förväntar sig trängseleffektivitet. En lösning på allt. Om inte lösningen finns, begär kompensation.

Många jag möter under stockholmsveckorna har ingen förståelse alls för varför det är så långa köer till liftar, restauranger eller hyror.

Vad trodde de? De var ju här förra året, samma vecka...

I min hjärna finns inte det stressade, ologiska tänkande som infinner sig på ett sportlov.

Det är bara en mer intensiv arbetsperiod.

Man sållar bland mer eller mindre knasiga beteenden. (Koppla gärna till blogginlägget "-Hur varm är den här vanten?"

Ni kanske undrar var  jag vill komma med dessa påhopp på den moderna sportlovsfiraren vecka nio, var jag vill komma med mina påhopp mot Stackars stora börsnoterade skidresortföretag?

Ingenstans. Politiskt i alla fall.

Vill bara berätta min känsla, min åsikt från insidan på kaoset som sker nu under sport lovet.

Om ni inte håller med, fine. Jag har bestämt mig.

Hade jag inte saknat min fru och dotter till den desperata grad som jag gör hade jag bett dem stanna i fjollträsk under nästa vecka oxå, för att slippa krigszonen som mysiga Åre förvandlas till under vecka nio...

Men int ä ja bitter int. Ska åka puder i morgon. Klättrar, för att slippa "let´s dance" på bakspetsarna i liftkön...

-"finns det nå´n som verkar töntig nog att ta annexet?

                         Nalle,Snowroller.

Idag var jag på föreläsning om gränssättning inom familjer med Mona Hedström, fantastiskt bra. Kan bara rekommendera Mona till alla blivande familjer därute och väntar på nästa del i kursen.

Under timmarna på Monas föredrag började jag fundera lite... Har en förmåga att gör det...:

Min vackra, underbara fru och våran fantastiska dotter har ett vackert hem.

Skulle klassa det en liten bit över svensk standard i komfort och mysfaktor med designdetaljer och små egna ´touches´ som gör att det känns  personifierat unikt och trivsamt.

Något att komma hem till efter en lång dag på jobbet och kunna slappna av i, njuta och känna att "det här har vi skapat tillsammans för oss och det är vårat slott."

Med undantag för några detaljer som en nybliven småbarnsfamilj inte har tusenlappar att uppfylla, är vi väldigt till freds  med interiören och har våran privata oas, där vi gör vad vi vill, när som helst och hur som helst.

...hm, nej inte som du tänker nu, jag menar vardagliga grejer som att gå upp ogenerat spritt språngande naken och ta ett glas vatten på morgonen, ha dun-tofflor i kombination med kortbrallor och den fulaste, mest slitna tröjan men ack så skön, på sig utan att bry sig om vad grannarna i huset bredvid tycker. Om de tycker har de problem med det förresten, vem tittar på grannar... creepy.

Det är ett vackert hem helt enkelt. Snyggt, som vi tycker, och funktionellt.

Förvandlingen är nära.

Det var en fantastisk tid när Agnes kom hem från bb, så söt, så hjälplöst beroende av hennes föräldrars kärlek. Varje ljud detta underverk gav ifrån sig satte mamma och framförallt pappa i DEFCON 1, total beredskap enligt amerikanska försvarets mått. Ett gny och vi gav upp vad som skedde, en sak fanns bara: trösta och mata!

Efter fem och en halv månad har man börjat inse hur över-alert man varit. De sköter sig ganska bra själv de små micro-liven så länge de är mätta, mysigt varma och nybajsade.

Ett gny behöver inte betyda världens undergång och tårar i all evighet. Det hör till den här åldern. 

Agnes, vår ögonsten och prinsessa, står på alla fyra och vaggar fram och tillbaka med magmusklerna på 110% spänn. Du kan se i hennes ögon vad som går igenom hennes fem och ett halvår-månads unga huvud.

"fram bak...fram bak... fram bak...kom igen armen...fram bak...benet, hör du mig...fram bak...på tre kör vi...kom igen armarna...fram bak...nu tar vi nallejäkeln där framför...fram bak...armar...ben...nästan...work with me...fram bak..."

Det är inte långt kvar nu.

Vad, kul! Snart kryper hon, ju! Tycker alla, inklusive vi, hennes livvakter och föräldrar.

Jag ser framför mig i en framtidsbild, en vecka framåt..., hur hon ålar/kryper omkring i vårat egendesignade hem, utforskar och känner, river och testar... inte en lugn stund.

Tänk om hon stöter i något och gör illa sig... Tänk om hon välter något och får det på sig... Tänk om hon blir nyfiken på sladdar och vägguttag...

Framför mig ser jag det optimala. En vadderad cell. Praktiskt och säkert.

Det är den lilla klassiska oskyldiga ängeln på min vänstra axel, mys och säkerhetsängeln med sina oskyldiga vita vingar, som kommer med förståndiga förslag.

Ja, varför inte, tänker jag och surfar alla bygg och heminredningssidor som finns på nätet för en billig lösning på bomullstoppade väggar, runda bord i gummi och ett hem utan elektricitet.

Hittar inget.

En annan figur ålar sig upp på min högra axel. Det är den hårdföre och sadistiske minidjävulen som anser att man lär av sina misstag, klämmer man sig vet man, välter man något förstår man och gör mina föräldrar ett misstag, utnyttja det...

Hon är inte trevlig i grunden denna Belsebubs utsände, men inte på något sätt ointilligent eller oresonlig.

Hon har en poäng i det hon säger. Men det har ju även den lilla söta, vita ängeln på min vänstra axel oxå...

På något övernaturligt konstigt sätt känns det som mitt lilla underverk till dotter ser dessa två karaktärer sittandes på mina axlar, jag vet inte varför eller hur men hennes blick går från vänster axel till höger och med en blick som säger "jagkommeraldrigattgöranågotknasigt" till "hållfastialltduhållerkärt" med ett mystiskt men ack så sött leende...

Jag känner hur jag hamnar i brygga. Jag har aldrig varit i denna situation...Min auktoritet är ifrågasatt och kanske även krossad. Jag är i underläge, djupt i underläge.

Med en 7935 gram ängel som överman.

Instinktivt vill jag förvandla det hem, jag en gång hade en vision för och designade, till något som mest skulle liknas med en mentalpatients cell, helt kliniskt säkert mot självförvållade skador och helst med kameraövervakning dygnet runt med anställda FALK-vakter runt hörnet.

Lilldjävulen på min högeraxel instämmer och spyr scenarion som kan hända med min älskade sötnos över min oroliga pappahjärna.

-"Fine! Utbrister jag, med en övertygelse att min högeraxels ockupant har rätt och går in, utan att tveka en sekund, på IKEAs hemsida för att söka efter billigt skydd för Agnes, den ömtåliga.

Knappar in på sökmotorn på hemsidan: "Skumgummi, bubbelplast, runda gummibord med mjuka hörn, bomull, mjukt, säkert, barnvänligt med skadefrånvarogaranti."

Två svar på sökningen.

"Säkert." Niiice...tänker jag och slår upp en sida med stickproppsskydd och såna där roliga hörnskydd till bord. Ni vet de som är formade till små händer i mjuk gummi, så man kan bonka huvudet i hörnen utan att upptäcksfärden är över.

Jag beställer fyra åtta-pack. Har två bord, men man kan ju aldrig vara för säker.

Stickproppsskydd. Slits dom ut, undrar jag? Beställer fyra tolvpack.

Andra söksvaret var "Bubbelplast".

Jag tar en hel rulle, var min första tanke.

Visade sig att det inte var en produkt i sortimentet, utan ett alternativ till förpackningar av beställda möbler.

Beställde en "Bosse", hallmöbel i falsk teak.

Men jag ville ha den väldigt noga inslagen i bubbelplast. Jag är inte dum.

...då slår det mig. Räcker bubbelplasten från "Bosse" till fler rum?

Har ju tänkt klä de mesta tapetserade ytorna med bubbeln.

Kanske ska jag beställa hörnsoffan "May-Lis" också, bara för bubbelplasten.

Jäkligt dyrt...

Den lilla blöj-klädda djävulen på min högeraxel påminner mig om hur mycket bubbelplast det ryms i vårt hem. Kvadratmeter får en ny innbörd.

Wow...kan bli dyrt med onödiga hallmöbler och golvlampor för att få pack-emballaget...

Blöj-ängeln på min vänstra axen drar mig i örsnibben och viskar: -"Unnar du dig din dotter att få utforska livet och lära sig av sina handlingar?"

Stannar upp.

Hon har rätt. Bubbelplast i all ära, curlingföräldrar i all ära, madrassrum i all ära.

Vad formar ett barn, vad formar en personlighet och vad formar ett liv?

Det slår mig som en  blixt från klarbå och plötsligt blir allt klart.

Erfarenhet. Självklart skall erfarenhet forma min ängel. Ibland lyckas utforskningarna av kastrullådorna, ibland klämmer man sig. Vem förklarar varför det hände och vad man kan göra för att undvika det nästa gång?

Mamma och pappa.

Det är ju vi som är bubbelplasten, skumgummit och framför allt trösten när köksluckan nyper till på fingret.

Försök byta en älskande moders eller faders tröst mot bubbelplast när cd-stället vält över ett nyfiket barn.

Försök byta en älskande moders eller faders närhet när första krypförsöket slutade i bordskanten mot billig, obeställbar bubbelplast.

För min del gör det inget om mitt hem kommer att för de närmsta åren att se ut som ett översvämmningshus, med de lägst placerade prydnadssakerna placerade en och tjugofem från golvet.

Leksaker jämnt utspridda över en matta av lycka för min dotter i hela min egendesignade lägenhet.

Jag bryr mig inte. Inte om image. Design. "Ett fränt hem."

Mitt och min familjs hem är ett äkta, vackert hem utan bubbelplast, med mer eller mindre batteridrivna leksaker som spelar glada melodier om och om igen spridda som ett minfält, kräkhandukar och sockiplastisar spridda över vardagsrumsgolvet.

"Ett fränt hem" är där Agnes utforskar, lär sig och skrattar.

Där vi alla trivs, älskar varandra och kan växa som familj.

Jag avbeställer bubbelplasten.

                                                                  -"Ska vi behöva veva upp liftarna oxå? 

                                                                                Direktör Jönsson, fyra personer.

Sprang på en gammal skidelev som jag åkte mycket tillsammans med under mina tio år i Sälen.
Normalt brukar man ju vara lite skönt krystat social och snacka om jobb, vad som hänt, hur hamnade du här etc., men den här killen pratade bara om en sak.
En lektion jag hade på Lindvallen för en massa år sedan, han var själv inte med på den men såg på från åskådarplats.
Grabben kunde bara inte glömma den och påstod att han så fort han kan, med några groggar innanför kostymen, berättar den gladeligen för sina vänner.
Hopp, så man är berömd i vardagsrumsfestkretsar nu oxå...!

Låt mig berätta om lektionen,
På mitt lektionskvitto som jag kvitterat ut på morgonen kunde jag läsa att jag skulle ha en ungdomsgrupp, fyra stycken, på snowboard i fem dagar. Alla nybörjare.
No problemas, tänkte jag och knatade ut till passet. När jag kom fram till samlingsplatsen stannade jag upp några meter före och tittade på samlingen framför mig. Jag tittade på kvittot. Knölade ihop kvittot i handen, det var ändå inte nära sanningen. 
-"You must be the instluctor" sa en lång gänglig kvinna, vad jag tror från japan, -"Velly nice to meet you! Let me intloduce you to the othel students."
Felbokning!!, var min första tanke när jag blev presenterad för tolv personer från tio olika länder, alla lika uppspelta och ivriga att prova den märkliga snöns beskaffenhet.
Det var studenter från någon form av utbytesprogram i Lund, och bara en hade varit i kontakt med snö förut, den gänglige japanska kvinnan med r-svårigheter.
-"We al vely excited to be hel and we all think it is going to be extlemely fun to lealn how to lide snowboald!"
Jag kollade upp bokningen och det visade sig att det stämde. Det var min grupp. Bokningspersonalen hade tydligen "glömt bort" att fylla i allt på kvittot...right.

Men, i´m a pro!, tänkte jag och högg tag i utmaningen. Dag ett gick som smort. En tjej lärde sig att stå upp och glida okontrollerat i obefintlig lutning, resten av deltagarna var nöjda med att kunna gå på snö...

Redan dag två kallade jag på assistans från en kollega, det var omöjligt att hålla reda på alla själv. De hade tjuvtränat på kvällen och kunde nu oxå glida okontrollerat. Åt alla håll, i alla farter.

Dag fyra var vi sex instruktörer... Vi hade alla jäkligt kul och gav allt, men de som hade roligast var nog de turister runt om som uppmärksammat den smärre kaosdrabbade lektionen i några dagar. Vi höll till mitt på platten framför värdshuset i Lindvallen, strax ovanför den långa slingrande påskliftkön och mitt framför värdshusets uteservering som vid den här tiden var fullsmackad med öl/jägersmuttande gäster.

En man hade inte lika kul. Han hette Roger, två och elva lång, minst sagt stadig med sina 130 kilo.
Roger var från Trinidad&Tobago, snowboard var inte hans grej. Jag snackade med honom och det visade sig att han så gärna ville känna glidet på snö, men hade inte kommit längre än att stå upp på brädan.
Tårna och hälarna stack ut så långt på sidorna att han lika gärna kunde haft ett ankare i snön.
Jag tittade på hans fötter och frågade vad han hade för skostorlek. -"fiftytwo, man!" skrattade han med tillhörande basröst.
Jag föreslog att vi skulle prova att åka vanliga skidor istället sista dagen, förutsatt att vi fann ett par mindre kryssningsfartyg till pjäxor, och det gillade Roger.

Sagt och gjort, dag fem hade vi pråmarna och vår Trinidadier rustade sig.
Medan de andra spred sig på Gustavbackeflacken likt en mindre explosion av nationaliteter, instruerade jag Roger att vi skulle prova "Plogen", enklast möjliga till att börja med.
Jag åkte baklänges framför medan Roger kämpade, trots sin kroppshydda i kombination med noll motorik, med att göra en fin strut med skidorna.
Allting noga studerat av värdshusets utesrvering och ett par hundra semesterfirare i liftkön femtio meter nedanför oss.
Plogen ville sig inte riktigt och den önskade bromseffekten infann sig aldrig.
Jag kämpade, åkandes baklängs och framåtlutad, med att hålla ihop Rogers skidspetsar. Men tyngden av hans 130 kilo och frånvaron av bromsförmåga bara ökade farten. Jag hörde spontana skratt från liften bredvid när vi kom farande i riktning mot liftkön.
Liftkön som närmade sig oroväckande fort. Samtidigt som de i kön förstod vad som kunde hända började den dela på sig som Moses delade på röda havet.
Jag insåg att jag måste få stopp på den skenande Trinidadiern och reste mig upp för att ge honom en knuff i bröstet, men han missförstod och trodde att jag skulle ta tag i honom. Instinktivt sög Roger tag i mig och lyfte upp mig i sin famn, och med ett stadigt grepp runt skinkorna och mina ben utåt sidorna stormade vi genom den jublande liftkön.
Vi missade turlig nog alla, och jag uppmanade med panik i rösten Roger att släppa ned mig och sätta sig ned.
-"No way, man!, I´m skiing!" gallskrek den skenande öbon.
Via ett skidställ i trä och ett oräkneligt antal skidor stannade vi tillslut i entrèn till värdshuset.
Oskadda.
Fortfarande i famnen på Roger med mina skinkor, nu blåa, fortfarande i ett järngrepp.
-"Eh, man," sa Roger med ett leende -"i didn´t fall..."
Vi skrattade länge och tog emot uteserveringens applåder medan vi klev ur våra skidor.
Efter en stund tittade Roger sig runt och såg baren inne i värdshuset, -"well, we made it down here, man" han stegade fram och beställde två mojitos och avslutade med en oförglömlig line -"Now let me show you what we in Trinidad use snow and ice for, man!"
Sagt och gjort, två mojitos med massor av is tack!


                                                                                            -"Helga, tar du fram mer gips ur källar´n. Det är tö."
                                                                                                                                                Dr.Kratz

Lyssna,

Nej, jag har inte nyligen köpt min första micro. Nej, jag har inte nyligen lärt mig hur mail fungerar. Nej, jag har int... Jo, ni fattar.

Alla har en egen blogg nuförtiden, till och med min fem månader unga dotter har en egen.

Det här är min första...

Men jag är ändå inte trög och bakåtsträvande, trots att jag är norrlänning.

...bara lite sen ur startblocken.

Men nu är jag här,  

och eftersom jag väntat så länge har jag kunnat insupa så mycket mer insiktsfullt och onödigt att smattra ned här. Och insiktsfullt och onödigt lär det bli.

So, Hedlund is in da house.

Välkomna, vänner!

                                                                     -"int ha du än snus, int?"
                                                                                      Hedlund, sopbilen.